Monthly Archives: januari 2013

Om hatets rätta ansikte

Publicerad i Dispatch International idag:

di-iAftonbladet 5 maj 2012. ”Hatretoriken som närde en mördare”. Orsaken till att Peter Mangs i Malmö sköt folk med invandrarbakgrund vet faktiskt ingen, men Eva Franchell ”visste” att Mangs tagit intryck av ”rasistiska och rättshaveristiska sajter”. Men sajten som hölls ansvarig dök upp först flera år efter morden. Vems retorik läste Mangs innan dess? Möjligen Aftonbladets.

Kraftord som systematiskt missbrukas tappar respekt. Ropar man ”varg” för ofta kommer ingen att ta varning, när de borde. Dagligen språkmisshandlas oliktänkande med förråande epitet som rättfärdigar att de tillskrivs fientliga åsikter som de inte har. För det upplåts obegränsat massmedialt utrymme. Kallas det inte hat?

Hur rubricerar man Anna Dahlberg som i Expressen publicerade en fimpbesudlad valsedel i skitig rännsten? Uppmaningen löd: ”Rösta nej till hatet”. Vems hat? Det Dahlberg kände?

Eller Länstidningen Östersund som avbildade ett riksdagsparti som en kackerlacka. Figurer iklädda gasmasker utrotade landets enda opposition med bekämpningsmedel. Vad kallas sådana journalistiska associationer?
De värsta hatretorikerna är förvänstrade kulturkoftor som utnyttjar hela registret av skattefinansierade mediekanaler som sin egen propagandaapparat. Deras otaliga duktighetsartiklar berättar vilka profiler man måste ta avstånd från och vilka hemska sajter som bör exkluderas – och hur. Men allra mest ska vi hata oss själva, det svenska. Vi lever i en tid när det är högerextremistiskt att vara svenskfödd.

Exempel på hat i sin renaste form är all around-skribenten Katarina Mazetti som i Icakuriren väckte fullt begripligt raseri hos allmänheten, bland annat med påståendet att riktiga svenskar var mer sällsynta än vita älgar. Men vita älgar är ofta fridlysta och har åtminstone ett skyddsvärde. Även om vi nästan inte finns, så är det rasistiskt av oss att uppleva att vår egen etnicitet är hotad av att folk från världens alla hörn lämmeltågar till Sverige. Det förvirrar oss. Vi blev ju en gång inbillade att antirasism bejakade alla etniciteters bevaranderätt. Vi har det i åtanke när vi läser Mazettis analys om ”rena folkslag” som “gravt inavlade”.

”Allra renast är förstås de folkslag som isolerat sej i generationer och bara gifter sej med varann. De sitter där gravt inavlade med hängande hakor, svåra genetiska sjukdomar och en IQ på 70.”

Vilka åsyftar hon? Romer gifter sig inom egen släktkrets, oavsett var de befinner sig, liksom flera andra är exempel på det. Har de lägre IQ? Eller är det genom ett genetiskt mirakel bara svenskar som får defekta hakor och ett klent förstånd om de inte blandar ut sig med den välmenta avelsimporten? Mazetti utsattes tyvärr för trakasserier efter texten, men hon gjorde sig inte populärare av att lägga skulden för det på alternativa medier och mana till brott mot dem:

” Sådant här orkestreras via hatsajter på nätet. Någon borde hacka dessa sajter och dra fram dessa anonyma nättroll i ljuset.”

Mazetti beskrivs nu som offer för en ”högerextremistisk” hatmiljö där hennes anstötliga text – orsaken – förskönas som ”en krönika om vad som egentligen är svenskt”.  Med andra ord: ingenting.

”Mörkrets herrar äter sig mätta och tuggar i sig, enbart, blodbröd och vitsås, eftersom denna måltid är ursvensk.”

Så skriver kebabätaren Lundholm i Västerbottens-Kuriren i sympati med Mazetti. Folk som sårades kallar han ”mörkerfolk” och ”landets bakåtsträvare”. Vore det inte solidariskt om alla som hatade Sverige så förbannat flyttade någon annanstans och lät ”mörkerfolket” som vill leva i Sverige få ha det som de är vana vid? Att oreserverat bejaka merinvandring från Medeltiden är väl att måna om landets progressiva utveckling? Sympatierna skulle nog bli svårare att krama fram, om man påminner om Mazettis antisemitiska utfall i Ordfront -03:

”Svenska skolungdomar ska inte resa till Auschwitz för att studera förintelsen, utan till Bethlehem för att studera hur Förintelsens barnbarn praktiserar etnisk rensning.” 

 

 Dispatch International

 

 

Fokus på “barnfattigdom” istället för på NYGL

Jag ämnar inte gå in på om det finns fattigdom i Sverige, för det gör det – med våra mått mätt. I de tio år som begreppet “barnfattigdom” existerat, har jag hävdat att det är en ohederlig term för att beskriva något som rätt och slätt är vuxenfattigdom. Inte heller kan vi sticka under stol med att den ökat och brett ut sig i takt med den måttlösa invandringen.

“Barnfattigdomen är mer än fem gånger så hög bland barn med utländsk bakgrund (29,5 procent) som bland barn med svensk bakgrund (5,4 procent). Nästan vartannat barn (49 procent) till ensamstående föräldrar med invandrarbakgrund lever i ekonomisk fattigdom, men endast 2,3 procent av alla barn till svenskfödda par med barn. ”(Rädda Barnen 2010)

”Man måste få ställa de förbjudna frågorna”, sa Janne Josefsson i SVT:s Uppdrag Granskning den 16/.
Men förbjudna frågor motarbetas aktivt av journalistkåren i majoritet som faktiskt har avslöjande och information som yrke, men som i just det avseendet uteblir från sina jobb. Är det konstigt att vi lever i en livslögn?

dallas

Dallas Diabaté

Fattigdom finns verkligen, men barnfattigdom finns inte. Barn har aldrig haft några egna tillgångar. Ur den aspekten är naturligtvis alla barn fattighjon. Vi har alla fötts av föräldrar som låtit sina olika arv, inkomster och livsval färga barnens liv.  Men har vi en kvarts miljon barn som tack vare dem inte har mat?
Stämmer hjälp- och barnrättsorganisationers tiggarkampanjer, som exempelvis den Rädda Barnens hade under Almedalsveckan? Då var siffran 220 000 fattiga barn. På ett halvår har de som påstås gå med sommarskor på vintern och inte får äta sig mätta blivit 20 000 ytterligare.

Nej, uppgifterna är förvrängda, lögnaktiga och överdrivna. Barnfattigdom i Sverige handlar om föräldrar som inte har råd att ge sina barn de senaste välfärdssakerna, menar Dallas Diabaté, som Josefsson intervjuade i programmet. Diabaté har i 30 år arbetat med barn och ungdomar i Rosengård och borde ha snappat upp en hel del i just det område som “barnfattigdomen” påstås vara som värst.

“Tidningarna intervjuar fattiga ensamstående föräldrar och av någon anledning väljer de alltid att porträttera personer med svenska namn”, skriver Svenssson förtvivlan om “barnfattigdoms”-bluffen redan 2011. “Sanningen är naturligtvis att barnfattigdom är ett resultat av en ansvarslös invandringspolitik.”

“Om vi fortsätter att ta emot tiotusentals fattiga asylsökande varje år så kommer statistiken försämras år efter år. Det är oundvikligt. Om Sverige införde en mer normaliserad invandringspolitik så skulle den relativa barnfattigdomen minska som genom ett trollslag. Men det är inget alternativ som politikerna vill diskutera. Och det är definitivt ingenting som tidningarna kommer att skriva om. [..]

Vad det innebär är att Sverige i framtiden kommer få ännu svårare att utvisa barnfamiljer som kommer hit utan flyktingskäl. Därmed kommer den relativa barnfattigdomen att accelerera ytterligare.

Vad massmedia och politiker nu vill göra är att skuldbelägga det svenska folket än en gång, och påskynda en omfördelning av rikedom från svenskar till invandrarfamiljer.

Det är ingenting som journalisterna skriver om i klartext, naturligtvis, utan fullt medvetet duperar de oss svenskar genom att förmedla bilden av att det är främst svenska fattiga barn det handlar om. Allt för att spela på vår solidaritet. Journalisterna utnyttjar vår världsunika generositet till bristningsgränsen, samtidigt som de vinklar och för fram lögner på ett sätt som saknar motstycke i västerländsk medietradition.

Det är därför journalister intervjuar den ensamstående småbarnsmamman Eva istället för den somaliska åttabarnsmamman Warda Mahamed. Det är därför de visar bilder på fattiga små lintottar istället för att visa upp somaliska jättefamiljer.
[…]

Vad TV4 borde göra är att anordna en TV-gala för att utrota den kvarvarande barnfattigdomen hos de svenska småbarnsfamiljer som beskattas till fattigdom för att ha råd med världens mest vansinniga invandringspolitik. Men det kommer aldrig att ske. Svenskarna är sannerligen det mest självutplånande folkslaget i världen.” (Läs hela Svenssson förtvivlan)

Klicka för större bild

Klicka för större bild

I Sverige driver inga fattiga barn runt på gatorna i avsaknad av föräldrar eller vårdnadshavare; inga barn som är dömda att gå under i svält, sjukdom eller i hemlösas alla faror. I Uppdrag Granskning fann Janne Josefsson bara “välmående socialbidragstagare.”

Begreppet ”barnfattigdom” leder våra associationer till föräldralösa gatubarn i – kanske – indiska getton De rotar i sopor och har lortiga fingrar i munnen och kånkar, böjda av allt ”som ett barn inte skulle ha sett”, döende småsyskon på ryggen. Runt sådana föreställningar har organisationer som Rädda Barnen byggt upp en intern välfärd med intäkter som kommer främst från privata givare o företag. År 2011 skänkte vi 391,9 miljoner kronor.  Generalsekreterarens lön är 83 000 kronor i månaden.
Att tala sanning om verkligheten, skulle inte väcka många givmilda reaktioner, det vet naturligtvis Rädda Barnen, BRIS och Majblomman. Därför har det mer bevekande begreppet – som bara har sin riktighet i fattiga länder – kommit att omfatta även svenska förhållanden. De har dessutom överdrivit svensk fattigdom i sådana proportioner, att det handlar om ren lögn.

Barnfattigdomskampanjen samlar in till vad som egentligen är extra socialhjälp till dem som redan erhåller det mesta av vårt försörjningsstöd. Inte en enda insats i Rädda Barnens arbete i Sverige vänder sig till målgrupper om svenska barn eller familjer.
Det aktiverar en erinran:
En nyanländ kvinna med 3 barn får 21 810 kr skattefritt per månad. Utöver detta har samma kvinnan rätt till: 259 200 kronor i retroaktiv föräldrapeng från det att barnet föddes. Exemplet har utgått från den lägsta ersättningsnivån om 180 kronor per dag under 480 dagar per barn. Många separerar på papperet men bor trots detta ihop och får barn ihop – som ensamstående. Mannen får då egen ersättning om 15 510 kronor skattefritt. Tillsammans kan de åtnjuta  37 320 kronor, plus det retroaktiva bidraget på hundratals tusen kronor. Utöver detta betalas 12 000 kr i skattefri SFI-bonus ut per person. (Källa Statskontoret)

För jämförelsens skull får en ensamstående svensk person som arbetar och har en månadslön på 25 000 kronor, betala 17 200 kronor per månad i olika skatter, detta enligt Swedbanks beräkningar. Att försörja sig själv på återstår då 7 800 kronor. Riksnormen 2013 i försörjningsstöd för en ensamstående svensk med 3 barn är 4 930 kr.

För de flesta med svensk uppfostran sticker en sådan sak i ögonen. Särskilt när de tar fram knäckebrödet till middag. Det var ju för att slippa handla med rabattkuponger och vara samhället till belastning som en hel del av dem valde bort egna barn ur sitt liv. Det var för att slippa utsatthet när de hamnade i knipa, som de själva och generationerna före dem betalade skatter. Nu undrar allt fler varför.
”De måste få ställa de förbjudna frågorna”
För samtidigt fortsätter regeringen utsätta landet för en motstyckeslös, massiv invandringsström av bidragsberoende storfamiljer med en bakgrund som inte ger dem någon större chans till självförsörjning i Sverige, någonsin. Det uppfattas inte med folkets bästa vilja i världen ha ett innehåll av någon solidarisk rättvisa. Av den omtalade välfärden i Sverige finns bara en myt om den kvar, och en närmast folkförrädisk diskriminering.

Janne Josefsson sa något oerhört viktigt i den omtalade debatten om “barnfattigdom”, men som gäller över huvud taget i Sverige – även vad gäller migrationspolitiken:

“Det finns ju en symbios mellan journalisterna och de här så kallade goda organisationerna. Jag tar ju en risk när jag granskar den förment goda sidan. Många journalister har satt sin heder på att detta är riktigt och rätt och då är det klart att de (journalisterna) blir förbannade och försvarar att de gått på de här sakerna.”

Sanningen är att våra informatörer offrar vad som helst för prestigens skull. Det är bara det att de inte offrar något som bara är deras, när de springer maktens ärenden. Det är vår gemensamma frihet, vår välfärd och hela vårt demokratiska rättssystem som sätts på spel, ur spel – och offras. Bara en orubblig stark och vital tryck- och yttrandefrihet bekräftar ett väl fungerande demokratiskt samhälle. En sådan frihet ska främja en frisk och nyfiken yttrandefrihet och samhällsdebatt. Grundlagsregleringen ska dessutom främja en omutlig och raffinerad massmedial granskning av all maktutövning, där andra kan medverka i den, mot den eller för den på samma grundvillkor, utan att riskera rättsliga påföljder.

“Självpåtagen självcensur kan vara ännu farligare för en demokrati än statens övergrepp. Då gör man sig till medlöpare till förövarna. Till dem som genom hot eller sin blotta existens gör att media eller enskilda avstår, från att redovisa något som har ett allmänintresse. Jag menar då inte allmänt skvallerintresse, utan ett från demokratiska utgångspunkter, angeläget informationsintresse.

Att avstå från en publicering kan ibland vara väl motiverat. Men en utebliven publicering kan också vara minst lika betänklig ur ett yttrandefrihetsperspektiv som ett eventuellt övertramp i samband med en publicering. . Det som inte skrivs eller yttras förtjänar inte sällan att uppmärksammas, särskilt ur ett demokratiskt perspektiv. Yttrande – och tryckfrihet handlar nämligen också om vad som inte skrivs, vilka nyheter eller åsikter media av olika skäl väljer att inte publicera. Dessa överväganden förtjänar särskild uppmärksamhet. De anknyter till frågan om censur, påtvingad eller självvald.” (Yttrandefrihet och censur, 2011)

23733_10151322679186597_1329527398_nHur detta stämmer med Lisa Bjurwald närmast diktatoriska restriktioner kan skrämma slag på de flesta som är vän av demokratiska förhållanden. Att ovan kloka rader dessutom är författade av samma människa – Anne Ramberg, generalsekreterare i Advokatsamfundet – som vill utestänga ett visst parti från sina uppdrag som nämndemän, därför att deras politiska åsikter inte överensstämmer med hennes, är än mer alarmerande.
Men vad gör vi, hur svarar vi mot detta?
Vi låter oss engagerar oss i en bluff, därför att etablissemanget pekar med hela handen åt det hållet för att få genomföra vad de förutsatt sig med våra grundlagar – i fred.

Istället skulle vi inte ha låtit oss påverkats utan ha fortsatt med “näthats”-debatten och de planerade lagförändringarna som därigenom sipprade fram. Det juridiska Sverige, domstolar och andra rättsinstanser, har bestämt sig för att de ska ha ett integritetsskydd i någon form. Anne Ramberg, 7 jan 2012:

“Därför att enligt vår bedömning så föreskriver Europadomstolens praxis och Europakonventionen det.”

Men där står bland annat vad jag kan se tvärtom, att:

“Det är inte möjligt att nå trygg förvissning om att en viss grundlagsreglering av yttrandefriheten är förenlig med EU-rätten.”  Samt: “Domstolarna har också ur svensk synvinkel möjlighet att med hänvisning till svensk grundlag frångå den handlingslinje som följer av ett givet förhandsavgörande.”

(EU-rättsliga frågor kring arbetsmodellerna kring ny yttrandefrihetsgrundlagstiftning) * För förkovran.

Datainspektionens yppade planer har utretts i fyra år och kom ut till oss i mars 2012, när de med samarbetande journalisters största möjliga förbigående tystnad föreslog- eller snarare beslutade – att Yttrandefrihetsgrundlagen skulle ändras och kallas för NYGL – den nya yttrandefrihetsgrundlagen.

Åtminstone jag känner igen strategierna, med att växla fokus, från alla tidigare negativa förändringar som vill göras bakom ryggen på befolkningen.

 

Barnfattigdomen i Sverige kraftigt Överdriven (Uppdrag Granskning)

Överdrifter om fattiga barn

Barnrättsorganisationernas överdrifter

 

 

 

Aktion!

Värmlandsgruppen mobiliserar till stöd för tryck- och yttrandefriheten.

Vi kräver att en folkomröstning som föregås av lång tids allsidig information och öppen debatt vidtas före politiskt godtyckliga ingrepp i grundlagen.

Grundlagar får inte förändras med mindre än två riksdagsval emellan och där en majoritet av partier är eniga. Eftersom alla partier utom ett idag är eniga i praktiskt taget allt till men för svenska folkets fri- och rättigheter, vet vi redan utgången av den proceduren.

Hur ser den svenska öppenheten och toleransen ut, hos dem som talat sig varma om den, när det kommer till kritan? Noll.

Det pågår ett koordinerade drev från intoleransens A-lag (statsmedierna och kultureliten) mot oliktänkande och systemkritiker som med hjälp av Datainspektionen avser kringgå vad lagen säger om grundlagsförändringar för att peta i den – igen.

Datainspektionen menar att det finns behov av utökat skydd för människor som “anser sig ha blivit kränkta”. Det kommer kasta en brandfilt av tystad över landet som smakar murbruk från Berlinmuren.
Ingen vet i förväg vad andra bara påstår sig blivit kränkta av för att vinna fördelar till men för anklagad part.

Vad som är hat och hets – och mot vilka – ställt nu plötsligt på sin spets! Det hela kommer bli en farlig cirkus av godtyckligheter som per se kriminaliserar presumtivt uppsåt hos den som påstås ha kränkt någon.

Lagar som reglerar förtal, hot, kränkningar, upphovsbrott, trakasserier och missaktning finns redan, och de omfattar även nätet. Folk måste lära sig utnyttja befintliga lagar, se sin egen del i obehaglig ton och situation, samt utforska innebörden i vanligt folkvett.

Grundlagar ska man inte experimentera med. Det kan man göra i övrigt; ändra felaktiga lagar för att komma åt skiten. Ur den svenska hetslagstiftningen som tillåter enkelriktade hatbrott och diskriminering mot svenska befolkningen i sitt eget land, kommer inget gott – ändra den.

Vad Regeringen, Datainspektionen och svenska journalister måste svara på och komma ut i öppen debatt om är om lagen mot upplevda nätkränkningar ska omfatta allas, även deras värv?
I så fall ligger nätorganiserade besudlingsoperatörer som Expo, Reaserchgruppen, enskilda hatjournalister, vänsterextremister och etablerade mediekanaler sämst till och lär få lägga ner sina förföljelseverksamheter.

Att stifta lagar som förbjuder kränkningar på nätet (det är ingen mänsklig rättighet att ha odelat medhåll) är det samma som att kriminalisera kritik. Några debatter där man tycker och tänker olika skulle i princip bli förbjudna. Allt kan missbrukas i politiska syften.
Alltid är det någon som tar illa upp och uppfattar kritik personligt. Vi behöver inga fler pålagor som har ett enda syfte: att lagstifta om förbud mot åsikter som inte innehas av sittande makt som en väg att säkra den. Gud hjälpe resten.

Brott mot medborgerlig frihet är ett brott i tryckfrihetsförordningens brottskatalog. Det innebär väl också att all journalistik av slag som verkar för att kväsa eller förbjuda andras tryck- och yttrandefrihet, är ett tryckfrihetsbrott och ett yttrandefrihetsbrott.

Vi anser att det finns politiskt motiverade agitatorer i skattefinansierad statsmedia och kultureliten, av ovan nämnt slag, som egentligen bör åtalas för att aktivt verka i strid mot Brottsbalken (BrB) 18:5, §5
De begår själva brott och uppviglar varandra att begå brott mot allmänhetens medborgerliga friheter genom att hetsa mot åsiktsmotståndare och provocera/kampanja för beslut och lagändringar som gynnar dem själva och är till hinder för alla andras lika värde och likställda demokratiska fri- och rättigheter, tryck- och yttrandefrihet.

Brottsbalken(BrB) 18:5
§5 Den som övar olaga tvång eller olaga hot med uppsåt att påverka den allmänna åsiktsbildningen eller inkräkta på handlingsfriheten inom politisk organisation eller yrkes- eller näringssammanslutning och därigenom sätter yttrande-, församlings- eller föreningsfriheten i fara, dömes för brott mot medborgerlig frihet.

 

Gå med i Facebookgruppen: Aktion mot inskränkningar i tryck- och yttrandefrihetslagarna

Datainspektionen

Att stifta lagar mot motreaktioner

nathat

Detta är näthat, enligt hur man lättvindigt slänger sig med begreppet i avseenden som kan handla i princip om vad som helst.  DN publicerar ett öppet hot från datainspektionen mot tryck- och yttrandefriheten som är grundprinciperna för en demokrati.  Hur ser den svenska öppenheten och toleransen ut, när det kommer till kritan?

“DI vill se en generell straffbestämmelse som kriminaliserar grova kränkningar på webbplatser.”

Det finns ett angelägnare behov av att motverka den fysiska och brutala våldskriminaliteten ute i verkligheten. Lagar som reglerar förtal, hot, kränkningar, upphovsbrott, trakasserier och missaktning finns redan, och de omfattar även nätet. Folk måste lära sig utnyttja befintliga lagar, se sin egen del i obehagliga situationer, samt utforska innebörden i vanligt folkvett.  Grundlagar ska man inte experimentera med. Det kan man göra i övrigt. Ändra felaktiga lagar för att komma åt skiten. Ur den svenska hetslagstiftningen som tillåter enkelriktade hatbrott och diskriminering mot svenska befolkningen i sitt eget land, kommer inget gott.  Jag förstår inte vad lagstiftare har mellan öronen.

Vad censurivrarna måste svara på och komma ut i öppen debatt om är om kravet kommer slå i båda riktningar? I så fall ligger nätorganiserade besudlingsoperatörer som Expo, Reaserchgruppen, enskilda hatjournalister, skuldkonstruerande vänsterextremister (exempel) och etablerade mediekanaler sämst till och lär få lägga ner sina förföljelseverksamheter.

Att stifta lagar som förbjuder kränkningar på nätet är det samma som att kriminalisera kritik. Några debatter där man tycker och tänker olika skulle i princip bli förbjudna. Allt kan missbrukas i politiska syften. Alltid är det någon som tar illa upp och uppfattar kritik mot de egna värderingarna personligt. Vi behöver inga fler pålagor som har ett enda syfte: att upprätthålla politiska värderingar som innehas av sittande makt. Gud hjälpe resten.

Datainspektionen menar att det finns behov av utökat skydd för människor som anser sig ha blivit kränkta, inte om de i objektiv mening blivit det.  Det kommer kasta en brandfilt av rädsla och tystad över landet som smakar murbruk från Berlinmuren. Ingen vet i förväg vad andra upplever sig kränkta av, eller bara påstår sig blivit kränkta av för att vinna fördelar till men för anklagad part. Vad som är hat och hets – och mot vilka – ställt nu plötsligt på sin spets!  Det hela kommer bli en livsfarlig cirkus av godtyckligheter som kriminaliserar presumtiva uppsåt hos den som påstås ha kränkt någon. En utstuderad och fullt utvecklad åsiktsmisshandel.

SvD-medarbetaren Ola Wong skriver helt frankt att Säpo borde “spåra, infiltrera och lagföra” alla svenska bloggare och nätkommentatorer som har politiskt inkorrekta åsikter om invandringspolitiken och annat. Hur sjuk har debatten blivit?  (Länk)

För att inte tala om Mazetti, som fortfarande är på tapeten: vems kränkning överväger; hennes av svenska folket som anser sig ha kränkts av Mazetti, eller Mazetti som anser sig ha blivit kränkt av folk som gett svar på tal? Själv anser jag att polisen ska utreda i vilken mån “antirasisterna” ligger bakom hennes hembesök och de mejl (om de ens finns) som är oacceptabla; min intuition säger mig att  inga sverigevänliga personer ligger bakom, åtminstone inte den 99% friska delen.

Alla har väl vid det här laget läst den slarvigt komponerade “krönikan” av författarinnan och journalisten Katarina Mazetti i Icakuriren? “Svårt att finna en riktig svensk.”  Bara textens undermåliga kvalitet förolämpar läsare som väntar sig att belönade författare och journalister skriver för dem med en omsorg som motsvarar vad de anser att läsarna är värda och kan tillgodogöra sig. Stackars prenumeranter. Det är alltså en åsikt och inget uttryck för hat. Ska man behöva påpeka det? Ja då.  Det är nämligen chockerande att läsa om hur frekvent dessa två begrepp förväxlas av annars så konsekvensanalytiskt skickade människor. Det kan inte vara annat än avsiktligt, för dummare är inte människor i gemene man, och detta görs i syfte att främja en position som håller på att gå förlorad. Det är allvarligt.

För min del är Mazettis förminskning av svenskarna inte ett underskattat bidrag till ett överflöd av pk-kalibrerade medier som drivs av något helt annat än uppskattning för sitt innehåll, nämligen skattemedel och dödslängtan. De vet att de är genomskådade och illa omtyckt för det, men de ändrar inte utbud ändå. För alla andra med överlevnadsvilja är det naturligtvis efterfrågan om styr tillgången, men inte för svensk medieapparat. Oläraktiga fortsätter banka på den runda klossen för att gå ner i det trekantiga hålet. Det är lättare att träna apor, sa Basil.

2013-01-11_085833Grönskande vänsterjournalister har varit vana att kunna framföra vilka åsikter de vill utan hänsyn till om de har någon förankring hos folkmajoriteten. När de plötsligt får mothugg, även av debattörer som vanligtvis är dem lojala, så känner de sig hatade. De höjer sina teatraliska litanior ur morgonsofforna utan skymten av en inbjuden motdebattör. Det är också ett uttryck för hatet – exkluderandet.
De vet inte riktigt hur de ska hantera upptäckten om att åsiktsförföljelser tydligen kan vända i sin utgivningsbana och gå tillbaka till sina källor.

Nu klär de sig i offerkoftorna som var så patetiska när de bars av sina meningsmotståndare.

Annika Hamrud, som gjort sig en karriär på att hata SD, hon twittrar:

“Journalistförakt är uppenbarligen högsta mode. Kan snälla ni som begriper bättre låta bli att förakta alla individer med det yrket?”

Alla? Verkligen?Journalister som beter sig som journalister och inte går med eldkastare efter alla som uttrycker en enda avvikande mening, får den respekt de förtjänar. Journalister som känner att de inte får den respekt de vill ha, får faktiskt söka orsaken i sin journalistiska gärning framför att anklaga folk som inte har någon skyldighet att tycka att de presterar något att se upp till med sitt selektiva människoförakt mot riktade grupper. Brist på respekt är inte heller hat. Även detta ord har missbrukats och förlorat sin betydelse.
Nej.
Det är dags för ett flertal att komma ner på jorden i egenskap av balanserade människor och inte sväva omkring i visioner och i en kraftigt självöverskattad föreställningsvärld om sig själva som självklara norm- och opinionsbildare. Det är inte hat att inte hålla med dem!

“Som man ropar i skogen får man svar”, skrev Julia Caeser i senaste söndagskrönikan på Snaphanen.dk och snodde då, omedveten om den saken, rubriken på min kommande torsdagskrönika. Detta nämner jag enbart för att understryka: det är precis så de flesta människor upplever det så kallade näthatet; det startas av journalistiska artiklar i förment seriös massmedia som sedan får svar i samma anda av läsarreaktioner och annorlunda perspektivbelysande medier, varvid det senare kategoriseras som hat.
“Spyr man ut hat och förakt får man vanligtvis hat och förakt tillbaka”, skriver Julia Caesar, en kvalitetsretorisk journalist med lång erfarenhet från de gamla medierna. Hon är både förbannad, sorgen och ibland uppgiven. Hon vet om att det är tack vare sina före detta kollegor – som glömt sitt journalistiska uppdrag – som hon nu riskerar livet om hon publicerar sig under sitt rätta namn. Är det då hon som är hatisk, som illustrerar orsaken till detta – eller är det de som framkallat hennes behov av att vara anonym för att alls kunna framföra sina åsikter?
Journalisterna har gått maktens ärende istället för att granska den och har på så vis fört sitt eget folk bakom ljuset i över 30 år, säger hon ofta, och nu de är livrädda för det avslöjade som är på väg. Det är en katastrof som de vet om att de inte (metaforiskt talat) överlever. Ingen lögn varar för evigt.

Vilka fler tecken i tiden för detta “näthat” har vi?

Den förvänstrade och grovt kriminelle Sebastian ”Sebbe” Stakset fortsätter näthata trots att han står aktuellt åtalad för mordhot mot en partiledare och är -vad man än säger- urtypen för det näthat som förekommer i mest och allvarligast omfattning på internet.
Budskapet han framför är symtomatiskt för vänsterextemister som med omisskänneligt förvildade utfall och grova hot vräker ur sig omkastade skuldanklagelser mot oliktänkande- som medierna undereldar med att mer välverserat göra likaledes. Detta läser vi sällan om eftersom svaret ligger i journalisternas minimala intresse för att lyfta fram sin egen politiska undervegetation.  (Länk)   Det finns inga politiskt motiverade good guys, för att uttrycka det diplomatiskt.

Nedan ser vi exempel på vad begreppsupplösningen har lett till. När alla som tycker olika och samtidigt kan antas stå till höger om vänstern i minsta avseende vanemässigt kallas “rasister” och “näthatare”.  Ja, jag håller hatjournalisterna i dags- och kvällspressen ytterst ansvariga för brutaliseringen mot medmänniskor som med små eller inga resurser gör sitt bästa för att bli hörda, slå mot väderkvarnarna, och upprätthålla en rättsstat med västerländska demokratiska principer – i Sverige.

Jag är djupt chockad över det mönster av orsak-verkan jag sett växa fram.

 

sebbevänster
Åsa Linderborg får hat- och hotmail. Då genomgår hon blixtsnabbt exakt samma transformation som Katarina Mazetti. Hon blir ett offer, skriver Julia. Och för någon dag sedan använde Åsa en omröstning där hon blivit utnämnd till Sveriges sämsta journalist som artikelrubrik . Ett sårat ego som låtsas inte bry sig. Det gör ont i mig att se igenom det; jag känner igen smärtan som förvandlas till raljerande arrogans – en sköld.

Jag tycker inte hon är dålig som journalist när hon bestämmer sig för att vara en, det tror jag ingen tycker, men bestämmer hon sig för motsatsen kan hon med segerchans göra anspråk på titeln för den vulgäraste och mest hatiska journalisten. Och det är var den oönskade responsen hon får handlar om.  Istället för att motarbeta den kanske hon skulle försöka förstå den och vad den försöker lära henne om sig själv.

Hon börjar med att skriva om sitt ämne – kultur – men orkar inte hålla sig länge:

“Högerextremister är såna som bankar på Katarina Mazettis dörrar och fönster på nätterna, för att hon skrivit en krönika i ICA-Kuriren om svenskhet.”

Nej, Åsa – Mazetti skrev ingen krönika i Icakuriren om svenskhet, eftersom hon ansåg att det inte fanns någon. Riktiga svenskar var sällsyntare än vita älglar, påstod hon. Hon ansåg däremot att italienare fanns, för ett sådant påbrå hade hon. Själv fanns hon ju.

Finns det bilder som styrker attacker och åverkan? Det som de kräver av andra och kallar den “martyrer” för, om de inte haft ögonblickets sinnesnärvaro att säkra sådana? Har Mazetti någonsin polisanmält de påstådda angreppen, och hur vet Åsa att det var “högerextremister”, bara för att de ser sådana i allt som inte passar galoscherna?

“Hur går det till när en skribent plötsligt får mejlen full av hat och hemmet attackerat?

Det här tycks vara lika sällsynt som vita älgar för dessa tvenne muntergökar, eftersom de gör så stor sak av det. Jag kan påpeka att för en vanlig sverigevän – som inte ens engagerar sig politiskt – är det här vardagsmat. Ingen journalist har någonsin skyddat deras rättigheter eller bjudit in dem för att gråta ut i några morgonsoffor, för attacker mot dem är påbjudna och sanktionerade av dem själva – och ovanifrån.

Vi kommer aldrig glömma statsministerns famösa uttalande om att man får skylla sig själv om man bli hatad och misshandlad. Gäller inte detta alla och omfattas inte journalister? Sverigevänliga människor har lärt sig känna sig rätt så lyckligt lottade så länge vänsterextremisterna bara håller sig till brädfodren på husen vilka de vandaliseringssprayar med kretaiva könsord och vilka mordmetoder som tillönskas.  Ytterst drabbat det försäkringsbolagen som höjer premierna för allihop. Dem med. Alla  måste lära sig  att det man ger ut går runt i en cirkel och kommer tillbaka för att bita dem själva i röven. Det biter inga lagar på, bara att börja förändringen med att se sig i spegeln hjälper.

De som formar allas samhällsklimat efter sitt eget tankeklimat måste förstå att orsaken till reaktioner ligger i den publicerade gärningen och det oursäktliga medhjälpargardet bland journalister som inte fördömer varandra för övertrampen, utan försvarar dem med att skriva något som överträffar. Mer hat. Att läsa och lyssna på dem är som att sitta på en pall med armbågarna på knäna och hakan i händerna och titta på en trött torktumlare. Man blir påverkad. Förbannad och depressiv.

Ingen är så beroende av att hålla fördomarna om ett parti vid liv som de som utnyttjar partiet som sitt levebröd. Och om vanliga patrioter. Dessa älskar ingenting, inte sitt land – de bara hatar.
Till dessa levebrödsföraktare hör exempelvis Expo, där Lisa Bjurwald värmer stolarna. Gänget som inte får ifrågasättas (utan att det kallas hat) för att leva av uppbyggda hela nätverk av samordnad korruption och nepotism vilka tilldelar sig själva och varandra exempelvis kulturbidrag på närmare en halvmiljon av hela svenska folkets surt förvärvade skattemedel. Vi andra ska alltså tycka det är “häftigt att betala skatt”, bli ekonomiskt utnyttjade, för att finansiera en politiskt motiverad klappjakt på oss själva, på alla oliktänkande, och organiserad exkludering från “det mänskliga”. (Hörde jag av en ideologiskt uppslukad socialdemokrat kalla sina åsiktsmotståndare, om aldrig så trevliga.)

Vill Åsa Linderborg “Granska skiten” så behöver hon bara gräva där hon står.

De identifierade verkliga hatretorikerna skulle svälta ihjäl om Sveriges enda opposition och tredje största parti började betraktas som rumsrent, helt i strid med deras ambitioner. Journalistpaniken, som utläses av de närmaste dagarnas gensvar på opinionssiffrorna, blir bara verbalt brutalare för varje dag och beror på att deras stordagar som åsikthäxor i hjärntvättsockultismen är över. Zombierna vaknar till och rör sig i en annan riktning.

Åsiktsmonopolet har fått mycket målmedvetna och principfasta utmanare och massmediernas snabbt dalande upplagor och ropen på lagstiftning mot “kränkningar” förtäljer att de har förlorat kontrollen. Det enda som återstår är att hata rätt ut som vore de repriserade scener ur Cujo.
Alltså har de omarbetat sitt yrkes främsta uppgift till att förmå andra människor att hata just sverigedemokrater (av alla människor) och alla till dem ideologisk närstående rörelser och profiler, om än opolitiska. Men mest hatar de sig själva för vad de har gjort.  (Länk)

Vi måste nog förlåta dem för de vet inte vad de gör.

_____________

 

Krönika: Victoria Wärmler

Årjängs kommun är odemokratiska?

[highlight color=”blue” align=””]I NWT 2013-01-10[/highlight] Har man tagit upp det stora problemet med odemokrati i kommunerna utan att reflektera över det egentligen.

Kort och gott, kommunen struntar hellre i folkviljan och vad kommuninvånarna vill genom att avfärda en demokratiskt folkomröstning. Detta är ju inte den enda kommunen i Värmland som beter sig på det här sättet, det som är slående är att det verkar vara en genomgående trend sedan regeringen med Reinfeldt ändrade villkoren för att en folkomröstning skall få ske på kommun och riksnivå.

Man kan ju fråga sig varför, om det nu inte vore så att alla egentligen vet det, Reinfeldt och kommunerna är rädda för att människorna, medborgarna, kommuninvånarna, helt enkelt tar tillbaka folkdemokratin från de maktfullkomliga riks och lokalpolitikerna.

Årjang 2013-01-10

 Vill man ha en demokrati, skall den utgå från folket och medborgarna där de lever, bor och arbetar, inte i en storstad som inte vet ett enda dugg om vad det är som händer i de små kommunerna i landet.

Gå med i Folkrörelsen du också, och stöd demokratiska lokala folkval över beslut som påverkar dig själv och din omgivning i din kommun.